torsdag 7 januari 2010

TiiWee-star

Det blev ett minst sagt plötsligt uppvaknande idag, den första skoldagen efter lovet. Ställde väckaren på sju. Vaknade och slog av den. Vaknade av mig själv klockan 08.07, sju minuter efter jag skulle ha befunnit mig på Arbetsförmedlingen för att åka bil till skolan. Jag hoppade upp ur sängen slog igång telefonen, slog hör och häpna rätt telefonnummer och Johan i andra änden säger.

- Om du kommer till E4:an om 34 sekunder så får du åka med.

Och där stod jag alldeles nyvaken med min randiga pyjamas och med kläderna i en hög på golvet och förbannade mig själv. Jag kan inte komma ihåg när jag senast gjorde en liknande försovning - om det någonsin hänt. Och det idag när vi skulle påbörja TV-utbildningen och jag dessutom kände en grym pepp efter att få träffa mina klasspolare. Som tur var vände de om och så fort som jag fick på mig kläderna och sprang ut genom dörren och ut i kylan finns det nog få som slår. Det måste vara ett typ av rekord.

Jag tackar verkligen J & E för den oerhörda medmänskligheten de visade upp när de snurrade Toyan 90 grader för att plocka upp mig. Jag hade inte för allt i världen velat missa den här sjukt roliga dagen. I tre veckor framöver så ska vi i klassen utbilda oss till TV-stjärnor och då är det ju rätt bra om man vet hur kameran slås på och av.

onsdag 6 januari 2010

Kallt nanting

Vit mascara ska tydligen vara inne nu har jag hört. Fina men grymt kalla spår.

tisdag 5 januari 2010

Reflektioner ang häxjakten

* Det jag ville komma ihåg av årets JVM var glädje. Det skulle vara besvikelse. Det skulle vara känsla rakt igenom. Det skulle vara ett gäng unga killar som gjorde sitt absolut bästa. Det skulle vara morgondagens stjärnor som gjorde individuella prestationer och individuella tabbar. Jag kommer inte att minnas det här JVM:et för något av detta. Jag kommer tyvärr, och det är med sorg i hjärtat, att minnas hur omänskliga varelser, som kallar sig objektiva journalister, startade en mobbningsattack på en 19-åring i startgroparna av sin karriär.

* Jag har gillat Wikegård. Jag har tyckt att han är nydanande och kommer med lite annorlunda vinklar på saker och ting. Att han framställer olika situationer på ett humoristiskt sätt. Han är grymt engagerad vilket är en förutsättning för att lyckas som expertkommentator. Han har dock under hela sin karriär i rutan varit otroligt nära gränsen för hur man kan uttala sig in public. Ta bara Omark och mashmallowsen till exempel. Nu har han klivit över gränsen. Den sågningen han gjorde av Rundblad tycker jag är att gå ett steg för långt. AIK-backen gjorde inte en bra match, men som vuxen människa över 40-strecket borde det inte vara speciellt svårt att uttrycka sig på ett annat, mer humant sätt.

* Nu är det dags. Det finns otaliga människor jag snackat med som helt och hållet fördömmer den uppblåsning Aftonbladet gjorde av Wikegårds uttalande mot Rundblad. "Bara för att sälja lösnummer." "Varför blev inte de andra svenskarnas urusla insatser lika uppförstorade?", är några av de kommentarer jag hört. Nu är det dags - ta ställning. Är det en sådan här typ av journalistik vi vill ha? En journalistik som inte bryr sig ett jävla dugg om människan bakom. Som inte tar hänsyn till konsekvenserna av sitt agerande. Många människor, milt sagt, hatar journalister, tycker att de är ett gäng klängapor som bara vill ha en bra story och skiter i resten. Sedan ser man samma människor gå på Ica och köpa Aftonbladet eller Expressen - det gör jag själv ibland. Men nu får det fan vara nog. Inte en enda krona i stöd ska dessa tidningar få från mig hädanefter.

* Slutligen så hoppas jag att alla människor som gått med i de fruktansvärda grupperna på facebook en dag vaknar upp och inser att alla kan göra misstag. Popstjärnor, filmstjärnor, fotbollsproffs och högt uppsatta chefer är bara människor, med känslor - precis som alla andra.

Punkt.

(fast jag känner att det kommer mer)

måndag 4 januari 2010

Pepp pepp

Ser den alltid när jag är på dåligt humör - den hjälper!

Elias nya skridskoskydd